Mittwoch, 26. August 2015

Lindgren og steinninn

Á upprunamálinu:
Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, "spar på riset och du fördärvar pilten", det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: "Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej." Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att "min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten".

Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!

(Úr ræðu sem Astrid Lindgren hélt árið 1978 þegar hún veitti viðtöku friðarverðlaunum þýskra bókaútgefenda og bóksala (þ. Friedenspreis des Deutschen Buchhandels, s. Tyska Bokhandelns Fredspris.)

Á íslensku (ekki orðrétt þýðing):
Sjálf var ég svo heppin að læra lexíuna um þetta löngu áður en ég stóð andspænis því að fást við óþekka krakka. Þá vann ég á skrifstofu og leigði mér herbergi í Stokkhólmi. Húsráðandinn fékk í heimsókn virðulega frú sem sagði okkur söguna af því þegar lítill sonur hennar kom virkilega illa fram og hún, sem aldrei hafði lyft hendi gegn honum, stóð frammi fyrir því að eitthvað varð að gera. Ég hugsaði með mér, sagði hún, að nú yrði ég víst að flengja hann. Ég sagði honum frá því en kvaðst ætla að eftirláta honum að velja vöndinn. Hann fór út til að sækja hrís og var lengi í burtu. Svo kom hann aftur en sagðist ekki hafa fundið neitt hrís. Í staðinn rétti hann mér grjóthnullung og sagði: En þú getur hent í mig þessum steini. Þá rann upp fyrir mér ljós, sagði þessi kona.

Auðvitað varð ekkert grjótkast en ég lét steininn upp á hillu í eldhúsinu og ákvað að þar skyldi hann vera eftirleiðis, mér til áminningar og viðvörunar. Og þessi saga, segir Astrid Lindgren, kenndi mér meira en margar bækur.

(Birtist í Morgunblaðiðinu 19.05.1985, bls. 55)

Á ensku:
I should like to tell all those clamouring for a more rigorous approach and tighter reins what an old lady once told me. She was a young mother in the days when people still believed in the idea of “Spare the rod and spoil the child” – or rather, she didn’t really believe in it, but one day when her little boy did something naughty, she decided he had to have a good hiding, the first one of his life. She told him to go out and find a suitably supple stick or rod for her to use. The little boy was away for a long time. He eventually came back in tears and announced: “I can’t find a rod, but here’s a stone you can throw at me.” At which point his mother also burst into tears, because it had suddenly dawned on her how her little boy must have regarded what was about to happen. He must have thought: “My mum wants to hurt me, and she can do that just as well by throwing a stone at me.”

She threw her arms round him, and they spent some time crying together. Then she placed the stone on a shelf in the kitchen, and it stayed there as a permanent reminder of the promise she had made to herself at that moment: never violence!

Vikan, 2. tbl. 49. árg. (08.01.1987)
Á þýsku:
Jenen aber, die jetzt so vernehmlich nach härterer Zucht und strafferen Zügeln rufen, möchte ich das erzählen, was mir einmal eine alte Dame berichtet hat. Sie war eine junge Mutter zu der Zeit, als man noch an diesen Bibelspruch glaubte, dieses "Wer die Rute schont, verdirbt den Knaben".

Im Grunde ihres Herzens glaubte sie wohl gar nicht daran, aber eines Tages hatte ihr kleiner Sohn etwas getan, wofür er ihrer Meinung nach eine Tracht Prügel verdient hatte, die erste in seinem Leben. Sie trug ihm auf, in den Garten zu gehen und selber nach einem Stock zu suchen, den er ihr dann bringen sollte. Der kleine Junge ging und blieb lange fort. Schließlich kam er weinend zurück und sagte: "Ich habe keinen Stock finden können, aber hier hast du einen Stein, den kannst du ja nach mir werfen."

Da aber fing auch die Mutter an zu weinen, denn plötzlich sah sie alles mit den Augen des Kindes. Das Kind musste gedacht haben, "Meine Mutter will mir wirklich weh tun, und das kann sie ja auch mit einem Stein."

Sie nahm ihren kleinen Sohn in die Arme, und beide weinten eine Weile gemeinsam. Dann legte sie den Stein auf ein Bord in der Küche, und dort blieb er liegen als ständige Mahnung an das Versprechen, das sie sich in dieser Stunde selber gegeben hatte: "NIEMALS GEWALT!"

(Zeit.de)